Julaftonskväll
Efter att vi lämnade McKay så vände vi kosan norrut och övernattade i Timaru alldeles vid havet och hamnen. Där träffade vi Don och Margret från Christchurch som var ute över helgen med sin campingbus. Vi hade upptäckt blå pingviner i ett stenröse nära stranden som vi visade dem och det blev startskottet till en underbar barbercue nästa kväll i deras trädgård, tänk vad man får vara med om när man är spontan och delar med sig av sina upplevelser. Deras gästfrihet var nästan gränslös, Don visade oss runt i staden och förstörelsen efter jordbävningen i september (inga människor kom som tur var till skada). Han gav oss tips om en fantastisk plats vid Wainui där vi körde upp efter alltför smala och vindlande vägar, "ej för campervans" stod det på skylten men det hindrade förstås inte oss. Och det var det värt, den mest fantastiska utsikt som vi har haft under någon övernattning hittills. Men nästa morgon var det inte lika roligt att stå där uppe. När vi tittade ut trodde vi att det var imma på ínsidan av fönstren men ej, det var skitväder ute. Det blev en vådlig färd nerför på smala leriga grusvägar utan vägräcken men Sussie kör som en rallyförare så vi kom ner helskinnade.
Efter detta hamnar vi i Kaikora där vi under en hamnpromenad stötte på några fiskare som var på väg att lägga ut med sin båt för att vittja sina cray-fish burar. Vår vana trogen slår vi oss i slang och blir medbjudna ut på färden, en upplevelse med albatrosser, blue pinguins och massor av cray-fish (som vi nu har ätit tre dagar i rad och känner oss rätt trötta på). De har aldrig kokat kräftor i det här landet och vet inte att man bör salta i kokvattnet, men, men tur att det finns saltkar. Inte nog med att vi blev medbjudna på fisketuren dessutom blev vi återigen bjudna på storslagen barbercue och övernattning på deras tomt vid havet. Vi har mycket att lära av Nya Zealändarnas fantastiska gästfrihet. Innan vi lämnade Kaiora for vi ut på en kommersiell whale-watch och hade turen att få se två valar, en fantastisk upplevelse. Det bjöd oss emot att betala för denna whale-watch eftersom vi av fiskarna hade fått höra hur det har skaffat ensamrätt på att få visa valar och därmed ta betalt därefter. Inte ens fiskarna som bor där har rätt att få åka ut där valarna finns. Detta är uppe i domstol nu för de lokalboende är ju förstås helförbannade över detta. Kan ni tänka er att ett företag har skapat sig ensamrätt på att visa något som tillhör naturen? På vår väg norrut stannade vi igen hos Sussies kompis Ebba i Richmond och till Sussies glädje fick vi besöka en daglig verksamhet. Efter det besöket hade vi en djupgående diskussion om livets vara eller icke vara...
Färjeturen över till nordön bjöd på den hårdaste vind vi hittills har känt på även som seglare, 60 knots=30m/s och mer i byarna. Konstigt att inte däcket var avstängt på båten, vi fick hålla i oss i räcket för att inte blåsa iväg, men det var ändå en häftigt upplevelse. Ingen våghöjd att tala om endast otroligt kraftig vind. Wellington bjöd på resans enda museibesök och det var det väl värt, ett annorlunda och intressant museum som varmt rekomenderas.
Jaha, idag är det julafton och vi känner oss enormt rena efter att ha lögat oss i ett svavelosande hälsobad i en bäck med 40-gradigt vatten från en varm källa. Inatt campar vi vid en bubblande mudpool, men vi avstår nog från att bada, men vem vet när champangen har runnit ner och vettet runnit ut kanske det blir ett ......
Vårt värdpar i Christchurch.
Utsikt över södra ishavet från högt ovan Wainaui.
Den vådliga resan ner, verkligheten var värre än vad bilden visar.
En 92-årig local som bjöd oss på vår första nykokta cray-fish, som muta för att vi blockerade hans havsutsikt.
Graham, Max och Liza på deras fiskebåt. Ständigt påverkade av burbon o cola eller smirnoff o jucie hade de rätta gunget i knäna....
Denna osaltade delikatess känner vi oss nu rätt less på.
Fick även upp en liten haj som fick simma vidare.
En albatross som fick en smakbit av vårt bete.
Det här var den vackraste av alla albatrosser som vi såg.
Anders backar ner den lilla båten som vi var ute med på kvällen och la i nya burar från.
Spermwhales stjärt.
Lögardoppet. En riktigt GOD JUL till er alla och hälsa där det behövs.
Efter detta hamnar vi i Kaikora där vi under en hamnpromenad stötte på några fiskare som var på väg att lägga ut med sin båt för att vittja sina cray-fish burar. Vår vana trogen slår vi oss i slang och blir medbjudna ut på färden, en upplevelse med albatrosser, blue pinguins och massor av cray-fish (som vi nu har ätit tre dagar i rad och känner oss rätt trötta på). De har aldrig kokat kräftor i det här landet och vet inte att man bör salta i kokvattnet, men, men tur att det finns saltkar. Inte nog med att vi blev medbjudna på fisketuren dessutom blev vi återigen bjudna på storslagen barbercue och övernattning på deras tomt vid havet. Vi har mycket att lära av Nya Zealändarnas fantastiska gästfrihet. Innan vi lämnade Kaiora for vi ut på en kommersiell whale-watch och hade turen att få se två valar, en fantastisk upplevelse. Det bjöd oss emot att betala för denna whale-watch eftersom vi av fiskarna hade fått höra hur det har skaffat ensamrätt på att få visa valar och därmed ta betalt därefter. Inte ens fiskarna som bor där har rätt att få åka ut där valarna finns. Detta är uppe i domstol nu för de lokalboende är ju förstås helförbannade över detta. Kan ni tänka er att ett företag har skapat sig ensamrätt på att visa något som tillhör naturen? På vår väg norrut stannade vi igen hos Sussies kompis Ebba i Richmond och till Sussies glädje fick vi besöka en daglig verksamhet. Efter det besöket hade vi en djupgående diskussion om livets vara eller icke vara...
Färjeturen över till nordön bjöd på den hårdaste vind vi hittills har känt på även som seglare, 60 knots=30m/s och mer i byarna. Konstigt att inte däcket var avstängt på båten, vi fick hålla i oss i räcket för att inte blåsa iväg, men det var ändå en häftigt upplevelse. Ingen våghöjd att tala om endast otroligt kraftig vind. Wellington bjöd på resans enda museibesök och det var det väl värt, ett annorlunda och intressant museum som varmt rekomenderas.
Jaha, idag är det julafton och vi känner oss enormt rena efter att ha lögat oss i ett svavelosande hälsobad i en bäck med 40-gradigt vatten från en varm källa. Inatt campar vi vid en bubblande mudpool, men vi avstår nog från att bada, men vem vet när champangen har runnit ner och vettet runnit ut kanske det blir ett ......
Vårt värdpar i Christchurch.
Utsikt över södra ishavet från högt ovan Wainaui.
Den vådliga resan ner, verkligheten var värre än vad bilden visar.
En 92-årig local som bjöd oss på vår första nykokta cray-fish, som muta för att vi blockerade hans havsutsikt.
Graham, Max och Liza på deras fiskebåt. Ständigt påverkade av burbon o cola eller smirnoff o jucie hade de rätta gunget i knäna....
Denna osaltade delikatess känner vi oss nu rätt less på.
Fick även upp en liten haj som fick simma vidare.
En albatross som fick en smakbit av vårt bete.
Det här var den vackraste av alla albatrosser som vi såg.
Anders backar ner den lilla båten som vi var ute med på kvällen och la i nya burar från.
Spermwhales stjärt.
Lögardoppet. En riktigt GOD JUL till er alla och hälsa där det behövs.
Lördag 11 december
Nu har vi bilen full av guld så vi behöver inte tänka på ekonomin längre... Resan har gått vidare över Fox glaciär där vi övernattade på parkeringen vid galciären - riktigt kallt i bilen när vi vaknade. En sällsynt rovfågel som såg ut som en grönaktig papegoja fattade tycke för vårt mobilehome och försökte picka hål på bilen. Sussie trodde att det var Anders som skojade eftersom han nyss hade gått ut och försökte leka tittut med pippin som inte alls förstod leken. Efter ytterligare en övernattning i en fårhage vid en vacker sjö anlände vi till partystaden Queenstown. Vägen dit var bedårande vacker och vi stannade till vid världens första bungyjumpställe, en gammal bro över älven innan Q-town. Det är tusan att Anders har så dålig rygg, jag försökte övertala honom till ett parhopp men han vägrade. Vi hade en helkväll i Q-town och höjde medelåldern med minst det dubbla, men vi hade lika kul ändå. Därefter återhämtade vi oss i paradiset vid en flod på väg ut mot ostkusten. Hamnar man i paradiset vill man inte åka därifrån så vi blev kvar där i två nätter tillsammans med alla kossor och kalvar som omgav vår bil. Det sista dygnet har vi tillbringat hos en fårfamare utanför Dunedin. Vår vana trogen sökte vi oss ut mot kusten och hade turen att stöta på honom, Mr McKay, när han var ute och föste sina får. När vi överöste honom med vår entusiasm över hans vackra "privat property" blev han smickrad och lät oss stanna över natten vid en fårhage. Tillsammans med honom har vi idag upplevt furseals, yellow-eyed pinguins, sea-lion och albatrosser. Sea-lion är inte att leka med, på land kan de förflytta sig lika fort som en galopperande häst och de kan väga upp till 400 kg. När vi står på hans beach kommer ett stort sea-lion emot oss och vi börjar backa undan men icke McKay, han står helt stilla och sträcker upp sig och ser morsk ut. Sea-lionet springer emot honom med öppen käft och ser rätt ilsken ut men McKay står helt stilla tills lionet tvärstannar vid hans ben och böjer ner sitt huvud. McKay har studerat och vårdat dessa djur i ca 30 år och vet hur han ska läsa dem - otroligt imponerande för oss att få uppleva detta. Denna gång var även Anders lite skärrad....
Här har vi hittat egna sea-lion när vi gick själva på en annan strand i närheten. Dessa var lite mer sömniga.
En yellow-eyed pinguin med sina chicks bara två meter från våra fötter, helt orädd när McKay var med. Han var mycket kärleksfull mot sina skyddslingar på hans property.
En furseal som har bäddat ner sig i stranden och orkade inte ägna oss något större intresse.
Ett ungdomsgäng av albatrosser som socialiserar sig inför framtida partnerskap. Dessa fåglar var otroligt imponerande att få se, de kan bli ca 60 år gamla och är fertila hela sitt liv - det ni! och de kan bli upp till 3 m i vingspannet!
Ett bad i paradiset, detta var det underbaraste ställe vi någonsin har varit på.
Här vaskas guldet fram som nu får bekosta hela resan!
Ser ni alla gula guldklimparna i bäcken - de är våra nu!
Hädanefter kommer vi att vara cowboys istället för seglare! Det här med att köra 4-hjuling och fösa kor var riktigt kul.
Om vi inte trivs med farmarlivet kan vi alltid hitta ett renoveringsobjekt som Anders kan slå klorna i. Den här gamla skönheten hittade vi i Wellington.
Waikoroporu springs, en naturlig källa på norra delen av sydön, det renaste vattnet som finns på hela vår planet förutom det vatten som finns på Antarktis. Det klaraste vatten vi någonsin sett och man fick absolut inte komma i kontakt med vattnet för att skydda det. Vi kunde dock inte hålla oss i skinnet utan fyllde våra vattenflaskor på ett undanskymt ställe så nu är det här förstört för all framtid ;-) men det var det godaste vattnet vi har smakat på så vi tom hoppade över vinet den kvällen.
Farwell spit, sista delen av vår 7 timmars promenad och en behövlig avsvalkning av trötta fötter.
En troligen död kompis som låg efter stranden på Farwell spit.
En tidig morgon, helt ensamma vid Pancake rocks, då en invasion av sandflies väckte oss redan innan kl 6 (den enda morgonen hittills som vi har varit uppe så tidigt)
Nu verkar det som vi äntligen har lärt att oss att lägga in bilder i rätt format, tur det medan vi fortfarande är kvar här, så nu kan ni förvänta er mer av den varan. Ha det bra, vi hörs igen.
Här har vi hittat egna sea-lion när vi gick själva på en annan strand i närheten. Dessa var lite mer sömniga.
En yellow-eyed pinguin med sina chicks bara två meter från våra fötter, helt orädd när McKay var med. Han var mycket kärleksfull mot sina skyddslingar på hans property.
En furseal som har bäddat ner sig i stranden och orkade inte ägna oss något större intresse.
Ett ungdomsgäng av albatrosser som socialiserar sig inför framtida partnerskap. Dessa fåglar var otroligt imponerande att få se, de kan bli ca 60 år gamla och är fertila hela sitt liv - det ni! och de kan bli upp till 3 m i vingspannet!
Ett bad i paradiset, detta var det underbaraste ställe vi någonsin har varit på.
Här vaskas guldet fram som nu får bekosta hela resan!
Ser ni alla gula guldklimparna i bäcken - de är våra nu!
Hädanefter kommer vi att vara cowboys istället för seglare! Det här med att köra 4-hjuling och fösa kor var riktigt kul.
Om vi inte trivs med farmarlivet kan vi alltid hitta ett renoveringsobjekt som Anders kan slå klorna i. Den här gamla skönheten hittade vi i Wellington.
Waikoroporu springs, en naturlig källa på norra delen av sydön, det renaste vattnet som finns på hela vår planet förutom det vatten som finns på Antarktis. Det klaraste vatten vi någonsin sett och man fick absolut inte komma i kontakt med vattnet för att skydda det. Vi kunde dock inte hålla oss i skinnet utan fyllde våra vattenflaskor på ett undanskymt ställe så nu är det här förstört för all framtid ;-) men det var det godaste vattnet vi har smakat på så vi tom hoppade över vinet den kvällen.
Farwell spit, sista delen av vår 7 timmars promenad och en behövlig avsvalkning av trötta fötter.
En troligen död kompis som låg efter stranden på Farwell spit.
En tidig morgon, helt ensamma vid Pancake rocks, då en invasion av sandflies väckte oss redan innan kl 6 (den enda morgonen hittills som vi har varit uppe så tidigt)
Nu verkar det som vi äntligen har lärt att oss att lägga in bilder i rätt format, tur det medan vi fortfarande är kvar här, så nu kan ni förvänta er mer av den varan. Ha det bra, vi hörs igen.
Lördag 4 december
Nu har vi gjort klart nordön, eller klar blir man ju aldrig men tiden begränsar oss. En av de sista nätterna på nordön så övernattade vi i hagen hos ett underbart farmarpar, Liza and Terry. De tog oss med ut på 4-hjulingar för att fösa boskap mellan hagarna, vi kände oss som riktiga cowboys när vi själva fick styra 4-hjulingarna och fösa hjorden framför oss.
Överresan till sydön var härlig och vinden var frisk, 54 knots=27m/s, man fick hålla i sig ordentligt när vi stod på fördäck (innan det stängdes av). Passagen genom skärgården in till Picton var magnifik! Vi har hälsat på Sussies vän Ebba som bor i Richmond och även barnens kusin Kristin som för tillfället är i Nelson.
Resan gick vidare nordväst ut mot Abel Tasman nationalpark och Farewell Spit där vi vandrade längs stränderna i 7 timmar, otroligt vackert. Vi upptäckte ett valskelett när vi kom så långt ut där man egentligen inte fick gå.
Imorse vaknade vi före 6 av att bilen var invaderad av sandflyes, de är som våra knot och bits så kliar outhärdligt efteråt. Dessa små blodsugare är förfärliga även om de inte är farliga.
Nu har vi ätit frukost och ska ut och vaska guld i Hokitika!
Överresan till sydön var härlig och vinden var frisk, 54 knots=27m/s, man fick hålla i sig ordentligt när vi stod på fördäck (innan det stängdes av). Passagen genom skärgården in till Picton var magnifik! Vi har hälsat på Sussies vän Ebba som bor i Richmond och även barnens kusin Kristin som för tillfället är i Nelson.
Resan gick vidare nordväst ut mot Abel Tasman nationalpark och Farewell Spit där vi vandrade längs stränderna i 7 timmar, otroligt vackert. Vi upptäckte ett valskelett när vi kom så långt ut där man egentligen inte fick gå.
Imorse vaknade vi före 6 av att bilen var invaderad av sandflyes, de är som våra knot och bits så kliar outhärdligt efteråt. Dessa små blodsugare är förfärliga även om de inte är farliga.
Nu har vi ätit frukost och ska ut och vaska guld i Hokitika!
